Vinterdepp
Nu har ännu ett lov gått. Det känns som om jag bara bloggar när jag kommer tillbaka från lov. Är antagligen eftersom jag alltid mår så dåligt då och måste skriva av mig lite. Kan ju börja med att skriva att jag saknar Tompa så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen ! Jag kan nästan lova att jag och Tompa kommer gifta oss en vacker dag, antagligen skaffa barn och hus och hund och hela köret. Det är i alla fall vad jag vill. Inte en enda gång i mitt liv har något blivit som jag velat, så därför önskar jag mig ett liv med Tompa mer än något annat. Hur kan jag vara så säker på att jag vill leva med Tompa resten av livet när jag bara är knappt 18, tänker säkert du. Jag vet bara det. När jag ligger bredvid Tompa i sängen och han tittar in i mina ögon och säger att han älskar mig så kan jag säga det tillbaka och verkligen mena det med hela mitt hjärta. Allting känns rätt när jag är med honom, jag kan verkligen vara mig själv. Så jag ska hålla mina tummar och tår för att det ska bli vi<3
Nu ska jag klaga lite tänkte jag. Det är så helvetes jävla kallt ute! Inne med för den delen. Och av någon konstig anledning så ger vi hästfolk oss ut i kylan frivilligt för att ta hand om våra små änglar. Vi kan ju inte ha så många hjärnceller eller? Jag vet inte hur många gånger tanken har kommit upp det sista. Att sälja hästen, hoppa av skolan och börja på en vanlig normal skola. Slippa alla kalla dagar i stallet, få ha på sig vanliga kläder igen, leva ett normalt liv helt enkelt. Men varenda gång har jag sett Sunnie framför mig och då har jag ångrat min tanke direkt. Hur skulle jag kunna sälja henne? Jag har ju haft henne sen hon va lite äldre än bäbis, jag har ju uppfostrat henne. Så nej, jag är inte redo för att sälja henne än. Har man levt med hästar hela sitt liv går det inte bara vänja sig av med dem.
Nej, nu ska jag sluta vara så seriös, försöka rycka upp mig lite. Vi får väl se när jag bloggar nästa gång, efter praktiken antagligen.
Pusspuss <3
